Kronisk hjärtsvikt, dilaterad kardiomyopati, klaffinsufficiens, hypertoni, diabetesnefropati med makroproteinuri hos patienter med typ I diabetes.

Dosen ska anpassas individuellt till den enskilde patienten och till blodtryckssvaret. Användning av kaptopril hos barn ska påbörjas under noggrann medicinsk övervakning.

För att minska exponeringen för hjälpämnen bör Kaptopril APL 2 mg/ml eller Kaptopril APL 5 mg/ml oral lösning användas vid dosvolymer större än 1 ml .

Nyfödda och Barn < 1 år:  
­Vanligen 1 mg/kg kroppsvikt och dygn, fördelat på 2-3 doseringstillfällen.
Starta med låg testdos, förslagsvis 0,15 mg/kg kroppsvikt, under nogrann blodtryckskontroll. Testdosen avgörs av patientens hemodynamik. Dosen ska därefter gradvis ökas tills tillräckligt kliniskt svar uppnåtts.
Kaptopril doseras normalt 3 gånger dagligen, men dosen och dosintervallet bör justeras beroende på hur patienten svarar på behandlingen.

Maximal rekommenderad dygnsdos: ­
Nyfödda, gestationsålder > 37 veckor: 2 mg/kg per dygn.­
Barn 1 mån-1 år: 4 mg/kg per dygn.

Barn 1-17 år:  
Vanligen 0,5-3 mg/kg kroppsvikt och dygn, fördelat på 2-3 doseringstillfällen.
Starta med låg testdos, förslagsvis 0,3 mg/kg kroppsvikt (maximalt 6,25 mg), under nogrann blodtryckskontroll. Testdosen avgörs av patientens hemodynamik. Dosen ska därefter gradvis ökas tills tillräckligt kliniskt svar uppnåtts.
Kaptopril doseras normalt 3 gånger dagligen, men dosen och dosintervallet bör justeras individuellt beroende på hur patienten svarar på behandlingen.

Maximal rekommenderad dygnsdos:
Barn 1-17 år: 6 mg/kg per dygn. Maximalt 150 mg per dag för ett barn som väger mer än 25 kg.

Njurinsufficiens:  
Eftersom kaptopril primärt utsöndras via njurarna, ska dosen reduceras eller dosintervallet ökas hos patienter med försämrad njurfunktion.

­Monitorering:
Kreatinin och elektrolyter mäts innan insättning. Vid insättning görs, blodtryckskontroll de 2 första timmarna efter intag av kaptopril. Dosen ska gradvis ökas baserat på blodtryckssvaret, men ska hållas så låg som möjligt för tillräcklig kontroll.

• Överkänslighet mot den aktiva substansen eller mot något hjälpämne eller mot annan ACE-hämmare.

• Tidigare angioödem förknippat med tidigare behandling med ACE-hämmare.

• Ärftligt/idiopatiskt angioneurotiskt ödem.

• Andra och tredje trimestern av graviditet.

• Samtidig användning av Kaptopril APL och produkter som innehåller aliskiren är kontraindicerad hos patienter med diabetes mellitus eller nedsatt njurfunktion (GFR < 60 ml/min/1,73 m²).

Hypotoni:
Hypotoni ses sällan hos patienter med okomplicerad hypertoni. Symtomatisk hypotoni inträffar med större sannolikhet hos hypertonipatienter som är dehydrerade och/eller lider av natriumbrist till följd av kraftig diuretikabehandling, saltrestriktiv kost, diarré, kräkningar eller hemodialys. Dehydrering och/eller natriumbrist ska korrigeras före behandling med ACE-hämmare, och en lägre begynnelsedos ska övervägas.

Patienter med hjärtsvikt löper större risk att drabbas av hypotoni, och en lägre begynnelsedos rekommenderas vid insättande av behandling med ACE-hämmare. Försiktighet ska iakttas när dosen kaptopril eller diuretika höjs hos patienter med hjärtsvikt.

Vid behandling med antihypertensiva medel finns alltid en risk att blodtrycket sjunker kraftigt. Detta ökar risken för hjärtinfarkt eller stroke hos patienter med ischemisk kardiovaskulär eller cerebrovaskulär sjukdom. Om hypotoni utvecklas ska patienten placeras i liggande ställning. Rehydrering med fysiologiskt koksalt intravenöst kan krävas.

Renovaskulär hypertoni: 
Risken för hypotoni och njurinsufficiens är förhöjd då patienter med bilateral njurartärstenos eller unilateral njurartärstenos vid en kvarvarande njure behandlas med ACE-hämmare. Försämrad njurfunktion kan uppkomma även vid små förändringar i serum-kreatinin. Hos dessa patienter ska behandlingen påbörjas under noggrann medicinsk övervakning med låga doser, försiktig dosökning och kontroll av njurfunktion.

Njurinsufficiens:  
Vid njurinsufficiens (kreatininclearance ≤ 40 ml/min) ska begynnelsedosen kaptopril justeras enligt patientens kreatininclearance, och därefter som funktion av patientens svar på behandlingen. Rutinkontroller av kalium och kreatinin är en del av den normala medicinska behandlingen av dessa patienter.

Angioödem:  
Angioneurotiskt ödem i extremiteter, ansikte, läppar, slemhinnor, tunga, glottis och/eller larynx har rapporterats hos patienter som behandlas med ACE-hämmare, inklusive kaptopril. Detta kan inträffa när som helst under behandlingen. Behandlingen ska då avbrytas omedelbart och lämplig övervakning ska inrättas för att säkerställa att alla symtom har försvunnit innan patienten skrivs ut. I de fall där svullnaden är begränsad till ansikte och läppar, går tillståndet oftast över utan behandling även om antihistaminer har varit till nytta för att lindra symtomen. Angioneurotiskt ödem förknippat med larynxödem kan vara livshotande. I de fall där tunga, glottis eller larynx är involverat kan detta leda till obstruktion av luftvägarna och lämplig behandling ska omedelbart påbörjas. Detta kan inkludera subkutan injektion av adrenalin lösning 1:1000 (0,3 ml – 0,5 ml) och/eller åtgärder för att hålla luftvägarna fria. Patienten bör läggas in och övervakas i åtminstone 12‑24 timmar och inte skrivas ut förrän symtomen helt har försvunnit.

En högre frekvens av angioödem vid behandling med ACE-hämmare har konstaterats hos svarta patienter jämfört med hos icke-svarta patienter.

Patienter som tidigare haft angioödem som inte varit relaterat till behandling med ACE-hämmare, kan löpa större risk för angiödem vid behandling med ACE-hämmare (se avsnitt Kontraindikationer). Invärtes angioödem är rapporterat i sällsynta fall hos patienter som behandlas med ACE-hämmare. Dessa patienter fick buksmärtor (med eller utan illamående eller kräkningar); i vissa fall föregicks detta inte av angioödem i ansiktet och C1-esterasnivåerna var normala. Angioödem diagnosticerades med procedurer som innefattar abdominal CT-skanning eller ultraljud, eller vid kirurgiskt ingrepp och symtomen försvann när behandlingen med ACE-hämmare upphörde. Invärtes angioödem bör inkluderas i differentialdiagnosen för patienter som behandlas med ACE-hämmare och uppvisar buksmärtor (se avsnitt Biverkningar).

Hosta: 
Hosta har rapporterats under användning av ACE-hämmare. Kännetecknande för hostan är att den är icke-produktiv, ihållande och försvinner då behandlingen upphör.

Leverinsufficiens: 
ACE-hämmare har i sällsynta fall förknippats med ett syndrom som startar med kolestatisk gulsot och framskrider till fulminant hepatisk nekros och (ibland) död. Mekanismen bakom syndromet är inte känd. Patienter som får ACE-hämmare och som utvecklar gulsot eller får kraftigt förhöjda leverenzymvärden, ska upphöra med behandlingen och erhålla lämplig medicinsk uppföljning.

Hyperkalemi:  
Höjning av serumkalium har observerats hos några patienter som behandlats med ACE-hämmare, inklusive kaptopril. Risk för att utveckla hyperkalemi föreligger hos patienter med nedsatt njurfunktion eller diabetes mellitus, eller hos patienter som får kombinationsbehandling med kaliumsparande diuretika, kaliumtillskott, saltersättningsmedel innehållande kalium, eller hos patienter som behandlas med andra läkemedel som förknippas med ökat serumkalium (t ex heparin). Om samtidig behandling med ovan nämnda läkemedel bedöms som lämplig rekommenderas att serum-kalium kontrolleras regelbundet.

Kombination med litium:  
Kombination av litium och kaptopril rekommenderas inte på grund av risken för litiumtoxicitet (se avsnitt Interaktioner).

Aorta- och mitralisklaffstenos/obstruktiv hypertrofisk kardiomyopati/kardiogen chock:  
ACE-hämmare ska användas med försiktighet hos patienter med obstruktion i vänster kammares klaffar och utflödesbana, och undvikas i fall av kardiogen chock och hemodynamiskt signifikant obstruktion.

Neutropeni/agranulocytos:
Neutropeni/agranulocytos, trombocytopeni och anemi har rapporteras hos patienter under behandling med ACE-hämmare, inklusive kaptopril. Neutropeni inträffar sällan hos patienter som har normal njurfunktion och som saknar andra komplikationer. Kaptopril ska användas med extrem försiktighet till patienter med vaskulär bindvävssjukdom, immunosuppresiv behandling, allopurinol- eller prokainamidbehandling eller en kombination av dessa komplicerande faktorer, framförallt om njurfunktionen redan är nedsatt. Några av dessa patienter utvecklade allvarliga infektioner, vilka i ett fåtal fall inte svarade på intensiv antibiotikaterapi.
Om kaptopril används av sådana patienter rekommenderas att en bestämning av vita blodkroppar, inklusive differentialräkning, görs före behandlingens början, varannan vecka under de tre första månadernas behandling och därefter regelbundet. Under behandlingen ska alla patienter instrueras att rapportera minsta tecken på infektion (t.ex. halsont, feber) då differentialräkning ska utföras. Kaptopril och annan samtidig behandling (se avsnitt Interaktioner) ska sättas ut om neutropeni (neutrofiler < 1000/mm³) uppträder eller misstänks. Hos de flesta patienter återgår neutrofilantalet snabbt till det normala då behandlingen med kaptopril avbryts.

Proteinuri:
Proteinuri kan uppkomma framförallt hos patienter med existerande njurinsufficiens eller vid relativt höga doser av ACE-hämmare. Totalt urinprotein på > 1 g/dag sågs hos cirka 0,7% av patienterna som fick kaptopril. Majoriteten av patienterna hade tidigare diagnostiserad njursjukdom eller hade fått relativt höga doser kaptopril (mer än 150 mg/dag) eller båda delarna. Nefrotiskt syndrom uppträdde hos cirka en femtedel av patienterna med proteinuri. I de flesta fall minskade proteinurin eller upphörde inom sex månader, oavsett om behandlingen med kaptopril fortsatte. Kontrollparametrar för njurfunktion såsom serumurea och kreatinin förändrades sällan hos patienterna med proteinuri. En uppskattning av urin-protein (teststicka på morgonurin) ska göras på patienter med tidigare njursjukdom innan behandlingen påbörjas och regelbundet därefter.

Anafylaktiska reaktioner under hyposensibilisering:
Ihållande livshotande anafylaktiska reaktioner har rapporterats i sällsynta fall hos patienter som genomgår hyposensibiliseringsbehandling med hymenoptera-gift (geting, bi) vid samtidig användning av annan ACE-hämmare. Reaktionerna undveks hos samma patienter när ACE-hämmaren tillfälligt sattes ut, men återkom vid oavsiktligt återinsättande. Försiktighet ska därför iakttas för patienter som behandlas med ACE-hämmare och som genomgår sådan hyposensibilisering.

Anafylaktiska reaktioner vid högpermeabel dialys/exponering för LDL-aferesmembran: 
Anafylaktiska reaktioner har rapporterats hos patienter som fått hemodialys med högpermeabla dialysmembran eller som genomgått LDL-aferes med dextransulfat-absorption. Hos dessa patienter bör man överväga att använda annan typ av dialysmembran eller en annan grupp läkemedel.

Kirurgi/anestesi: 
Hypotoni kan uppstå hos patienter i samband med större kirurgiska ingrepp eller under behandling med anestesimedel kända för att sänka blodtrycket. Om hypotoni uppstår kan den korrigeras med vätsketillförsel.

Diabetespatienter: 
Blodglukosnivån ska kontrolleras noggrant hos diabetespatienter som tidigare behandlats med oralt antidiabetikum eller insulin, särskilt under den första månadens behandling med ACE-hämmare.

Risk för hypokalemi: 
Risken för hypokalemi kan inte uteslutas vid samtidig behandling med ACE-hämmare och tiaziddiuretika. Kaliumnivåer bör monitoreras regelbundet.

Etniska skillnader: 
Liksom andra ACE-hämmare förefaller kaptopril sänka blodtrycket mindre effektivt hos svarta personer än hos icke-svarta, möjligen beroende på en högre prevalens av låg renin-aktivitet i den svarta hypertensiva populationen.

Graviditet:
Behandling med ACE-hämmare bör inte påbörjas under graviditet. Om inte fortsatt behandling med ACE-hämmare anses nödvändig, bör patienter som planerar graviditet erhålla alternativ behandling där säkerhetsprofilen är väl dokumenterad för användning under graviditet. Vid konstaterad graviditet bör behandling med ACE-hämmare avbrytas direkt och, om lämpligt, bör en alternativ behandling påbörjas (se avsnitt Kontraindikationer och Graviditet och Amning).

Dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS): 
Det har visats att samtidig användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren ökar risken för hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt). Dubbel blockad av RAAS genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren rekommenderas därför inte (se avsnitt Interaktioner).
Om det anses vara absolut nödvändigt med dubbel blockad får detta endast utföras under övervakning av en specialist, och patienten ska stå under regelbunden, noggrann övervakning av njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.
ACE-hämmare och angiotensin II-receptorblockerare bör inte användas samtidigt hos patienter med diabetesnefropati

Pediatrisk population:

Neonatala
Kaptopril APL innehåller 1 mg natriumbensoat per ml oral lösning. Ökning av bilirubin efter dess bortträngning från albumin, orsakad av bensoesyra och dess salter, kan öka risken för gulsot hos för tidigt födda eller fullgånga barn med gulsot och utvecklas till kärnikterus (deponering av okonjugerat bilirubin i hjärnvävnad). Noggrann övervakning av plasmanivåerna av bilirubin hos den nyfödda patienten är därför av stor vikt.

Den blodtryckssänkande effekten är väldigt variabel efter administrering av ACE-hämmare till neonatala barn. Ibland kan väldigt låga doser ge en kraftigt blodtryckssänkande effekt. En låg testdos ska därför ges initialt, och dosökning ska ske försiktigt.

Biverkningar såsom apné, kramper, njursvikt och svår opredikterbar hypotension är mycket vanliga under den första levnadsmånaden, och det rekommenderas därför att ACE-hämmare används med försiktighet, speciellt hos prematura neonatala.Oliguri är en risk hos prematura barn som behandlas med kaptopril.

Rutinövervakning hos spädbarn ska inkludera njurfunktion, blodtryck och syremättnad ska göras hos spädbarn som behandlas med ACE-hämmare.

Äldre barn
Även äldre barn kan uppleva svår hypotension efter administrering av kaptopril. En låg testdos ska administreras initialt med patienten i liggande ställning, för att undvika svår hypotension och takykardi. I likhet med vuxna kan hyperkalemi uppstå vid samtidig behandling med kaliumsparande diuretika. Rutinövervakning ska göras av njurfunktion. Doserna ska reduceras hos patienter med nedsatt njurfunktion. Leukopeni har rapporterats hos barn med nedsatt njurfunktion som behandlats med kaptopril.

Dubbel blockad av renin‑angiotensin‑aldosteronsystemet (RAAS):
Data från kliniska prövningar med godkänt läkemedel innehållande kaptopril har visat att förekomsten av biverkningar som hypotoni, hyperkalemi och nedsatt njurfunktion (inklusive akut njursvikt) är högre vid dubbel blockad av renin-angiotensin-aldosteron-systemet (RAAS) genom kombinerad användning av ACE-hämmare, angiotensin II-receptorblockerare eller aliskiren jämfört med användning av ett enda läkemedel som påverkar RAAS (se avsnitt Kontraindikationer, Varningar och försiktighet och Farmakodynamiska egenskaper). 

Kaliumsparande diuretika eller kaliumsupplement: 
ACE-hämmare minskar diuretikainducerad kaliumförlust. Kaliumsparande diuretika (t ex spironolakton, triamterene eller amilorid), kaliumsupplement eller kaliuminnehållande saltersättningsmedel kan leda till signifikant höjning av serumkalium-nivåerna. Om samtidig användning är indicerad på grund av påvisad hypokalemi, ska dessa användas med försiktighet och med frekvent monitorering av serumkalium (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Diuretika   (tiazid- och loopdiuretika):  
Tidigare behandling med högdosdiurtetika kan leda till hypovolemi och risk för hypotoni när behandlingen med kaptopril påbörjas (se avsnitt Varningar och försiktighet). De hypotensiva effekterna kan minskas genom att diuretikabehandlingen avbryts, genom ökning av vätske- eller saltintag eller genom att inleda behandlingen med en låg dos kaptopril. Inga kliniskt signifikanta läkemedelsinteraktioner har dock påvisats i specifika studier med hydroklortiazid eller furosemid.

Andra antihypertensiva medel:  
Kaptopril har använts tillsammans med andra vanliga antihypertensiva medel (t.ex. betablockerare och långtidsverkande kalciumblockerare). Samtidig användning av dessa medel kan öka den hypotensiva effekten av kaptopril.
Behandling med nitroglycerin och andra nitrater eller andra vasodilaterande medel ska ske med försiktighet.

Alfablockerare: 
Samtidigt behandling med alfablockerare kan förstärka den blodtryckssänkande effekten hos kaptopril och leda till ökad risk för ortostatisk hypotoni.

Medel vid akut hjärtinfarkt: 
Kaptopril kan användas samtidigt med acetylsalicylsyra (i kardiologiska doser), trombolytika, betablockerare och/eller nitrater av patienter med hjärtinfarkt.

Kombination med Litium: 
Reversibla ökningar av litiumkoncentrationen i serum och toxicitet har rapporteras vid samtidig behandling med litium och ACE-hämmare. Samtidig användning av tiaziddiuretika kan öka risken för litiumtoxicitet och förstärka den av ACE-hämmare redan ökade risken för litiumtoxicitet. Kombination av kaptopril och litium rekommenderas därför inte och litiumkoncentrationerna i serum ska noga monitoreras om kombinationen anses nödvändig (se avsnitt Varningar och försiktighet).

Tricykliska antidepressiva/Antipsykotika:  
ACE-hämmare kan förstärka den hypotensiva effekten av vissa tricykliska antidepressiva och antipsykotika (se avsnitt Varningar och försiktighet). Postural hypotoni kan uppstå.

Allopurinol, prokainamid, cytostatika eller immunosuppresiva medel: 
Samtidig behandling med ACE-hämmare kan leda till ökad risk för leukopeni, framförallt när ACE-hämmare används i högre doser än de som för närvarande rekommenderas.

Kombination med Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel:  
Kronisk administrering av NSAID (t ex  selektiva COX-2 hämmare, acetylsalicylsyra (>3 g/dag) och icke selektiva NSAID) tillsammans med ACE-hämmare kan reducera den antihypertensiva effekten.
Det har beskrivits att NSAID och ACE-hämmare utövar en additiv effekt på ökningen av serumkalium samtidigt som njurfunktionen kan försämras. Dessa effekter är i princip reversibla. I sällsynta fall kan akut njursvikt inträffa, speciellt hos patienter med redan tidigare nedsatt njurfunktion såsom äldre eller dehydrerade patienter. Kombinationen ska användas med försiktighet, speciellt till äldre. Patienterna ska vara adekvat uppvätskade och man ska överväga att monitorera njurfunktionen efter initiering av kombinationen och sedan med regelbundna mellanrum.

Sympatomimetika:  
Kan reducera den blodtryckssänkande effekten av ACE-hämmare. Patienterna bör följas noggrant.

Antidiabetesmedel:  
Farmakologiska studier har visat att ACE-hämmare, inklusive kaptopril, kan förstärka den blodglukossänkande effekten av insulin och orala antidiabetika såsom sulfonureider. Om denna mycket ovanliga interaktion skulle inträffa kan dosreducering av antidiabetesmedlet vara nödvändig vid samtidig användning av ACE-hämmare.

Klinisk kemi:
Kaptopril kan orsaka falskt positivt svar vid undersökning av aceton i urin.

Liksom med andra antihypertensiva medel kan förmågan att framföra fordon och använda maskiner försämras, särskilt i början av behandlingen eller vid dosjusteringar, samt vid användning i kombination med alkohol. Dessa effekter är dock beroende av individens känslighet.

Biverkningar såsom apné, kramper, njursvikt och svår opredikterbar hypotension är mycket vanliga under den levnadsmånaden, och det rekommenderas därför att ACE-hämmare används med försiktighet, speciellt hos prematura neonatala (se Varningar och försiktighet). Oliguri är en risk hos prematura barn som behandlas med kaptopril. Leukopeni har rapporterats hos barn med nedsatt njurfunktion som behandlats med kaptopril.

Biverkningar som rapporterats vid behandling med kaptopril och/eller ACE-hämmare listas nedan enligt MedDRA klassificeringen.

Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
www.lakemedelsverket.se

Symtom
Symtom på överdosering är allvarligt blodtrycksfall, chock, stupor, bradykardi, elektrolytstörningar och njursvikt.

Behandling
Åtgärder för att förhindra absorption (t ex ventrikeltömning, administrering av adsorbenter och natriumsulfat inom 30 minuter efter intag) samt påskyndad eliminering ska tillämpas om intaget skett nyligen. Om hypotoni uppkommer ska patienten placeras i liggande ställning med benen högt och salt- och vätsketillförsel påbörjas omedelbart. Behandling med angiotensin‑II bör övervägas. Bradykardi och extensiva vagala reaktioner bör behandlas genom administrering av atropin. Användning av pacemaker kan övervägas. Kaptopril kan avlägsnas från cirkulationen genom hemodialys.

Farmakoterapeutisk grupp:

ATC-kod:

Verkningsmekanism
Kaptopril är en högspecifik, kompetitiv hämmare av angiotensin-I converting enzyme (ACE-hämmare).

Farmakodynamisk effekt
De fördelaktiga effekterna av ACE-hämmare synes bero på hämningen av plasma-renin-angiotensin-aldosteronsystemet. Renin är ett endogent enzym som syntetiseras i njurarna och frisätts till cirkulationen där det omvandlar angiotensinogen till angiotensin‑I, en relativt inaktiv deca-peptid. Angiotensin‑I omvandlas sedan av angiotensin converting enzyme, ett peptidyldipeptidas, till angiotensin‑II. Angiotensin‑II är en potent vasokonstriktor som svarar för arteriell vasokonstriktion och ökat blodtryck, liksom för stimulering av binjuren till att frisätta aldosteron. Hämning av ACE resulterar i sänkt plasma-angiotensin‑II, vilket leder till minskad vasokonstriktiv aktivitet och till minskning av aldosteronsekretionen. Fastän den senare minskningen är liten, kan en liten ökning av serum-kaliumkoncentrationen uppstå, tillsammans med en förlust av natrium och vätska. När den negativa återkopplingen av angiotensin II på reninsekretionen upphör, resulterar det i en ökning av plasma-reninaktiviteten.

En annan funktion hos ACE är att den bryter ner den potenta vasodepressiva kininpeptiden bradykinin till inaktiva metaboliter. Hämning av ACE resulterar därför i en ökad aktivitet av cirkulerande och lokala kallikrein-kininsystem, vilket bidrar till perifer vasodilatation genom aktivering av prostglandinsystemet. Det är möjligt att denna mekanism är inblandad i den hypotensiva effekten av ACE-hämmare och är orsaken till vissa biverkningar.

Den antihypertensiva effekten ses vanligen ca 15-30 minuter efter oralt intag av kaptopril. Blodtryckssänkningen är vanligtvis maximal 60 till 90 minuter efter oralt intag av en enstaka dos kaptopril. Effektens varaktighet är dosrelaterad. Blodtryckssänkningen kan vara progressiv, så för att uppnå maximal terapeutisk effekt kan flera veckors behandling vara nödvändig (maximal effekt ses vanligen efter tre till fyra veckors behandling). De blodtryckssänkande effekterna av kaptopril och diuretika av tiazidtyp är additiva.

Hos patienter med hypertoni minskar kaptopril blodtrycket i liggande och stående ställning, utan att inducera någon kompensatoriskt ökad puls eller vatten- och natriumretention.

I hemodynamiska undersökningar har kaptopril givit en markant sänkning av det perifera arteriella kärlmotståndet. Generellt sågs inga kliniskt relevanta förändringar i njurgenomblödning eller i glomerulär filtrationshastighet. Med rekommenderad daglig dos kvarstår den blodtryckssänkande effekten även under långtidsbehandling. Tillfälligt uppehåll i behandlingen orsakar inte någon snabb, överdriven ökning av blodtrycket (rebound). Hypertonibehandling med kaptopril leder också till regress av vänsterkammarhypertrofi.

Hemodynamiska undersökningar av patienter med hjärtsvikt har visat att kaptopril ger reducerat perifert kärlmotstånd och ökad venös kapacitet, vilket resulterade i en reduktion av hjärtats pre-load och after-load (reduktion av fyllnadstrycket). Dessutom har ökad hjärtminutvolym, arbetsindex och arbetskapacitet observerats under kaptoprilbehandling.

Det finns begränsade farmakokinetiska data tillgängliga på barn efter administrering av kaptopril. Nedanstående uppgifter är baserad på information hos vuxna om inget annat anges.

Absorption
Cirka 60-75% av kaptopril absorberas från magtarmkanalen till den systemiska cirkulationen efter oral administrering. Ett något högre C_max, 269(115) ng/ml, har rapporterats efter oral administrering av 25 mg kaptopril 25 mg/5 ml oral lösning jämfört med tablett, C_max = 230(61) ng/ml. Samtidigt intag av föda har visats minska absorptionen i magtarmkanalen. Den kliniska relevansen av detta är oklar.

Distribution
Distributionsvolymen är cirka 7 l/kg hos vuxna. Ca 25-30 % av kaptopril är bundet till plasmaproteiner.

Djurstudier tyder på att kaptopril inte passerar blod-hjärnbarriären i någon större utsträckning. Kaptopril passerar över placentan. I en rapport med 12 kvinnor som intagit kaptopril 100 mg 3 gånger dagligen peroralt, var medelvärdet av den högsta halten i mjölk 4,7 mikrog/l och inträffade 3,8 timmar efter dosen. Baserat på dessa data får ett ammande barn en högsta dygnsdos på mindre än 0,002% av moderns dagliga dos.

Elimination
Den skenbara eliminationshalveringstiden för kaptopril i blod är cirka 2 timmar hos vuxna. Halveringstiden har rapporterats till 0,98-2,3 timmar efter oral administrering av kaptopril till barn (ålder 5-18 år). Mer än 95% av absorberad dos utsöndras via urinen inom 24 timmar, 40‑50% som oförändrat läkemedel och resten som inaktiva disulfidmetaboliter (kaptoprildisulfid och kaptopril-cysteindisulfid).

Nedsatt njurfunktion
Nedsatt njurfunktion kan orsaka ackumulering av läkemedlet. Hos patienter med nedsatt njurfunktion ska dosen därför reduceras och/eller dosintervallet förlängas.

Djurstudier utförda med kaptopril under organogenesen har inte visat några teratogena effekter, men kaptopril har givit fetal toxicitet hos flera djurslag, inklusive fetal mortalitet under senare delen av dräktigheten, tillväxtretardation och postnatal mortalitet hos råtta. Prekliniska data från gängse studier avseende allmäntoxicitet, långtidstoxicitet, genotoxicitet och karcinogenicitet visade inte några särskilda risker för människa.

Dinatriumedetat 0,1 mg
Natriumbensoat (konserveringsmedel E 211) 1 mg
Saltsyra (för pH-justering)
Renat vatten

1 ml innehåller natrium 0,17 mg (7,4 mikromol).

Ej relevant.

6 månader
Användningstid i öppnad förpackning: 1 månad

Förvaras vid högst 25°C.

Glasflaska.