Epidural behandling av akut smärta vid postoperativ smärta, cancersmärta och förlossningssmärta.

Individuell dosering baserad på patientens allmäntillstånd och blockadens utbredning. Till äldre och till patienter med nedsatt lever- eller njurfunktion ges lägre begynnelsedos. Lägsta möjliga dos för adekvat smärtlindring ska eftersträvas.

Epidural behandling av postoperativ smärta
Laddningsdos: 10 ml

Kontinuerlig epidural infusion: Vanligtvis ges 5-12 ml/timme och i vissa fall kan doseringen ökas till max 14 ml/timme. Däremellan bolusdoser vid behov på 5 ml, dock vanligen inte oftare än en gång i timmen och max 4-6 gånger per dygn.

Patientkontrollerad epidural administrering (PCEA): 6-9 ml/timme som kontinuerlig epidural infusion. Däremellan bolusdoser vid behov på 4-8 ml (beroende på EDA-nivån) 2 gånger per timme med spärrtid 30 minuter.


Epidural behandling av förlossningssmärta
Laddningsdos: 10 ml.

Kontinuerlig epidural infusion: 6-9 ml/timme som kontinuerlig infusion. Vid behov kan 4-8 ml ges som bolusdos, max en gång var 30-60 minut beroende på totaldos av infusion och bolusdosens storlek.

Patientkontrollerad epiduraladministrering (PCEA) utan kontinuerlig infusion: 5 ml med 30 minuter spärrtid.

Patientkontrollerad epiduraladministrering (PCEA) med kontinuerlig infusion: 5 ml/timme som kontinuerlig epidural infusion. Vid behov kan 4-5 ml ges som bolusdos med 15-60 minuter spärrtid beroende på totaldos av infusion och bolusdosens storlek.

Monitorering
Blodtryck, puls, andningsfrekvens, sederingsgrad, smärtskattning, motorik i benen, insticksställe, blåsfunktion och tarmfunktion.

Ropivakain-sufentanil APL 1 mg/ml + 1 mikrog/ml injektionsvätska, lösning kan ge andningsdepression. Skärpt övervakning bör ske under och efter behandling. Andningsdepression kan hävas med naloxon. Då effektdurationen av Ropivakain-sufentanil kan överskrida effektdurationen av naloxon fordras noggrann övervakning av patienterna, se 4.9.

Vid förlossningsepidural ska barnets allmäntillstånd och vakenhetsgrad kontrolleras till och med 2 timmar efter senast angiven dos.

Administreringssätt
Ropivakain-sufentanil APL administreras epiduralt av läkare med erfarenhet av regionalanestesi eller under dennes övervakning. Innan administrering av läkemedlet ska man förvissa sig om att nålen eller katetern är korrekt införd i det epidurala rummet.

Överkänslighet mot de aktiva substanserna eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1 eller mot lokalanestetika av amidtyp och andra opioider.

Epidural behandling ska inte ges vid följande tillstånd: Allvarlig koagulationsrubbning eller samtidig behandling med antikoagulantia, högt intrakraniellt tryck, hypovolemisk chock, hudinfektion kring insticksstället som kan ge upphov till meningit eller abscess, systemeffekter via intravaskulär resorption, sepsis, neurologiska bortfallssymptom av perifer genes, komplikationer vid tidigare epidural- eller spinalanestesi samt avböjande patient.

Ropivakain

• Obstetrisk paracervikal blockering

• Intravenös regionalanestesi

Sufentanil

• Sekretstagnation

• Andningsdepression

• Intravenös användning under förlossningsarbete eller före avnavling under kejsarsnitt

• Samtidig medicinering med MAO-hämmare eller nyligen (inom två veckor) avslutad behandling med MAO-hämmare, se 4.5.

Ropivakain-sufentanil APL 1 mg/ml + 1 mikrog/ml injektionsvätska, lösning ska endast ges om tillfredsställande övervakning sker och utvecklingen av patientens tillstånd och smärta följs. Den ansvariga läkaren bör vidta lämpliga åtgärder för att förhindra intravaskulära injektioner och ha kunskaper om diagnos och behandling av biverkningar/överdoseringsreaktioner, systemisk toxicitet och andra komplikationer.

Epidural anestesi kan leda till hypotension och bradykardi. Risken för sådana effekter kan reduceras, t.ex. genom att injicera en vasopressor. Hypotension bör omedelbart behandlas intravenöst med ett sympatomimetikum och upprepas vid behov.

Ropivakain
På grund av risken för allvarliga biverkningar bör särskilda försiktighetsåtgärder vidtas under administrering av ropivakain. Syrgas, återupplivningsutrustning, läkemedel som krävs för behandling av biverkningar samt lämplig personal bör vara omedelbart tillgänglig. En fördröjd korrekt hantering av dosrelaterad toxicitet kan resultera i acidos, hjärtstillestånd och möjligen död.

Aspiration bör utföras före administrering av ropivakain för att undvika intravaskulär eller subaraknoidal injektion. En negativ aspiration garanterar dock inte en intravaskulär eller subaraknoidal injektion.

Oavsiktlig intravaskulär eller subaraknoidal injektion av ropivakain kan orsaka hjärt- och CNS-toxicitet. I sällsynta fall har hjärtstopp rapporterats efter oavsiktlig intravaskulär administrering av läkemedlet och observerades främst hos äldre patienter och hos de med samtidig hjärtsjukdom.

Ropivakain kan orsaka negativa CNS-effekter om det absorberas systemiskt, se 4.9. Långvariga användning kan öka risken för toxiska plasmakoncentrationer eller inducera lokal neural skada.

Ropivakain kan orsaka negativa kardiovaskulära effekter om det absorberas systemiskt (t.ex. minskad hjärtminutvolym, arytmier, minskad myokardiell kontraktilitet och konduktivitet). Patienter bör övervakas noggrant med avseende på möjlig kardiovaskulär toxicitet och vitala tecken bör erhållas efter administrering av lokalbedövning. Om hjärtstillestånd inträffar kan långvariga återupplivningsinsatser krävas. Ropivakain ska användas med försiktighet till patienter med nedsatt kardiovaskulär funktion, hypotoni, hypovolemi eller hjärtblockad.

Patienter som behandlas med antiarytmika klass III (t.ex. amiodaron) bör stå under noggrann övervakning. EKG-monitorering bör övervägas eftersom hjärteffekterna av ropivakain och klass III antiarytmika kan vara additiva, se 4.5.

Patienter med nedsatt allmäntillstånd på grund av hög ålder eller andra komplicerande faktorer, såsom AV-block II eller III, framskriden leversjukdom eller kraftigt sänkt njurfunktion, kräver speciell uppmärksamhet.

Ropivakain metaboliseras i levern och bör därför användas med försiktighet till patienter med svår leversjukdom. Upprepade doser kan behöva reduceras på grund av fördröjd eliminering.

Acidos och låga plasmaproteinnivåer, som ofta förekommer hos patienter med kronisk njursvikt, kan öka risken för systemtoxicitet. Denna risk bör också beaktas hos undernärda patienter eller patienter med behandlad hypovolemisk chock.

Sufentanil
Opioidassocierad andningsdepression är dosrelaterad och kan upphävas med naloxon. En upprepad dos av naloxon kan vara nödvändig eftersom andningsdepressionen kan pågå längre än durationen av opioidantagonisten. Återupplivningsutrustning och opioidantagonister bör finnas lätt tillgängliga.

Med epidural administrering bör försiktighet iakttas i närvaro av andningsdepression eller nedsatt lungfunktion och i närvaro av fosterpåverkan. Patienten bör övervakas noga under minst 1 timme efter varje dos då tidig andningsdepression kan uppstå. Försiktighet ska iakttas vid tecken som kan tyda på hypoxi hos fostret.

Bradykardi och eventuellt hjärtstillestånd kan inträffa om patienten har fått en otillräcklig mängd av antikolinergika eller när sufentanil kombineras med icke-vagolytiska muskelavslappnande medel. Bradykardi kan behandlas med atropin. Opioider kan orsaka lågt blodtryck, speciellt hos hypovolemiska patienter. Lämpliga åtgärder för att upprätthålla ett stabilt blodtryck bör vidtas.

Försiktighet bör övervägas vid skallskador samt orostillstånd under alkohol- eller sömnmedelspåverkan.

Dosen bör reduceras till äldre och patienter med nedsatt allmäntillstånd. Även om längre halveringstider ej observerats hos äldre har en högre frekvens av cirkulatoriska förändringar iakttagits hos dessa patienter.

Särskild försiktighet ska även iakttas till patienter med något av följande tillstånd: okontrollerad hypotyreoidism, lungsjukdom (t.ex. astma), minskad respiratorisk reserv, alkoholism, nedsatt lever- eller njurfunktion. Sådana patienter behöver också förlängd övervakning.

Snabba bolus-injektioner av opioider bör undvikas till patienter med nedsatt cerebral cirkulation. Hos denna patientgrupp har man i enstaka fall noterat att den övergående sänkningen av medelartärtrycket åtföljs av kortvarig reduktion av det cerebrala perfusionstrycket.

Sufentanil är en μ-opioidreceptoragonist vilket gör att det kan försämra magtarmkanalens motilitet. Därför ska Sufentanil användas med försiktighet hos patienter med risk för ileus.

Sufentanil är en μ-opioidreceptoragonist vilket gör att det kan orsaka spasmer i Oddis sfinkter. Därför ska Sufentanil användas med försiktighet hos patienter med gallvägssjukdom, inklusive akut pankreatit.

Pediatrisk population
Information om användning av kombinationen ropivakain och sufentanil hos barn saknas.

Hjälpämne med känd effekt:
Detta läkemedel innehåller mindre än 1 mmol (23 mg) natrium per ml d.v.s. är näst intill “natriumfritt”.

Ropivakain
Antiarytmiska läkemedel
Ropivakain ska användas med försiktighet tillsammans med läkemedel som är strukturellt besläktade med lokalanestetika av amidtyp t.ex. vissa antiarytmika klass IB såsom lidokain och mexiletin eftersom de toxiska effekterna kan vara additiva. Specifika interaktionsstudier med lokalanestetika och antiarytmika klass III, t.ex. amiodaron, har inte utförts men försiktighet rekommenderas. Noggrann övervakning och EKG-övervakning ska övervägas.

Läkemedel som påverkar eller påverkas av levermikrosomala enzymer, CYP1A2 och CYP3A4
Potenta hämmare av CYP1A2, såsom fluvoxamin, kan öka plasmakoncentrationen av ropivakain vid samtidig administrering. In vivo reducerades plasmaclearance av ropivakain med upp till 68-70 % vid samtidig administrering av fluvoxamin, som är en potent kompetitiv hämmare av CYP1A2. Upprepad och långvarig administrering av ropivakain med starka CYP1A2-hämmare kan vara av klinisk relevans och därför ska undvikas.

In vivo reducerades plasmaclearance av ropivakain med 15% vid samtidig administrering med ketokonazol som är en selektiv och potent hämmare av CYP3A4. Det är emellertid osannolikt att hämningen av detta isoenzym har någon klinisk relevans. När ropivakain administrerades med rifampicin, som är en indrucerare av CYP3A4, ökade plasmaclearance av ropivakain med 93 %.

Sufentanil
Centrala nervsystemet (CNS) depressiva
Läkemedel såsom barbiturater, benzodiazepiner, neuroleptika, narkosmedel och andra icke-selektiva CNS-hämmande medel (t.ex. alkohol) kan förstärka den andningsdeprimerande effekten av opioider. När patienter har fått sådana CNS-hämmande läkemedel, kommer dosen av Sufentanil som krävs att vara mindre än vanligt. Samtidig användning av Sufentanil hos patienter som spontanandas kan öka risken för andningsdepression, djup sedering, koma och dödsfall.

Efter administrering av sufentanil ska dosen av andra CNS dämpande läkemedel sänkas. Detta är särskilt viktigt efter operation eftersom djup analgesi åtföljs av uttalad andningsdepression vilken kan kvarstå eller återkomma under den postoperativa perioden. Administrering av CNS-depressiva som t.ex. bensodiazepiner eller närbesläktade läkemedel under denna period kan orsaka en oproportionerligt förhöjd risk för andningsdepression.

Cytokrom P450 3A4 (CYP3A4)-hämmare
Sufentanil metaboliseras huvudsakligen via cytokrom P450 3A4 enzymet. Däremot har ingen in vivo hämning av erytromycin (en känd cytokrom P450 3A4 enzymhämmare) observerats. Trots att klinisk data saknas, tyder in vitro data på att andra potenta hämmare av detta enzym (t ex ketokonazol, itrakonazol, ritonavir) kan hämma metabolismen av sufentanil. Detta kan innebära ökad risk för förlängd eller fördröjd andningsdepression. Samtidig behandling med ovan nämnda läkemedel kräver särskild observation av patienterna; i synnerhet kan det vara nödvändigt att sänka dosen av sufentanil.

Monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) och Serotonerga läkemedel
Samtidig administrering av sufentanil med serotonerga medel såsom selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) eller monoaminoxidashämmare (MAO-hämmare) kan öka risken för serotonergt syndrom, ett potentiellt livshotande tillstånd. Monoaminoxidashämmare får inte tas 2 veckor före eller under behandlingen med sufentanil.

Gabapentinoider
Samtidig användning av opioider och gabapentinoider (gabapentin och pregabalin) ökar risken för opioidöverdosering, andningsdepression och dödsfall.

Ropivakain-sufentanil APL 1 mg/ml + 1 mikrog/ml injektionsvätska, lösning har påtaglig effekt på förmågan att framföra fordon och använda maskiner.

Patienten bör informeras om att prestationsförmågan kan vara nedsatt en tid efter administrering av Ropivakain-sufentanil APL 1 mg/ml + 1 mikrog/ml injektionsvätska, lösning vad gäller uppgifter som kräver noggrannhet, t ex att köra bil och använda maskiner.

Biverkningar som kan förekomma visas nedan enligt MedDRA-klassificering av organsystem. De flesta biverkningarna är dosberoende.

Information om biverkningsprofilen för kombinationen ropvakain-sufentanil är begränsad. Nedan presenteras biverkningsfrekvenser för monoterapi av ropivakain respektive sufentanil.

Ropivakain:
Biverkningar som orsakas av själva läkemedlet kan vara svåra att skilja från de fysiologiska effekterna av nervblockaden (t.ex. blodtryckssänkning, bradykardi), fall direkt orsakade av nålsticket (t.ex. nervskada) eller indirekt orsakade av nålsticket (t.ex epiduralabscess). Neurologisk skada är en sällsynt men välkänd följdbiverkan till regional anestesi, särskild vid epidural- och spinalanestesi.

*Dessa symtom uppträder vanligtvis p.g.a oavsiktlig intravaskulär injektion, överdosering eller snabb absorption, se 4.9.

Sufentanil:

Rapportering av misstänkta biverkningar
Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning till (se detaljer nedan).

Läkemedelsverket
Box 26
751 03 Uppsala
www.lakemedelsverket.se

Ropivakain:
Toxicitet: 
Efter oavsiktliga intravaskulära injektioner vid plexusblockader och andra perifera blockader har fall av kramper observerats. Systemisk toxicitet efter spinal tillförsel är inte sannolik eftersom dosen är låg. Tillförsel av en alltför hög dos till intratekalrummet kan leda till total spinal blockad resulterande i allvarlig kardiovaskulär depression och andningsdepression.

Symtom: 
Systemtoxiska reaktioner innefattar det centrala nervsystemet och det kardiovaskulära systemet. Sådana reaktioner orsakas av en hög koncentration av lokalanestetika i blodet, vilket kan uppkomma på grund av ofrivillig intravaskulär injektion, överdosering eller ovanligt snabb absorption från rikt vaskulariserade vävnader, se 4.4.

Ofrivilliga intravaskulära injektioner av lokalanestetika kan orsaka omedelbara systemtoxiska reaktioner (inom sekunder till ett par minuter). Tecken på systemtoxicitet vid överdosering inträffar senare (15-60 minuter efter injektion) beroende på en långsammare ökning av koncentrationen av lokalanestetika i blodet.

CNS-symtom är liknande för alla lokalanestetika av amidtyp, medan symtom från hjärtat skiljer sig mer åt mellan olika läkemedel, både kvantitativt och kvalitativt. De första symtomen vid CNS-toxicitet är rastlöshet, ångest, osammanhängande tal, yrsel, dåsighet, domningar och stickningar i munnen och läpparna, metallsmak, tinnitus, suddig syn, darrningar, ryckningar eller depression. Långvariga blockeringar kan öka risken för toxiska plasmakoncentrationer eller inducera lokal neural skada.

Behandling: 
Om tecken på akut systemisk toxicitet uppträder ska administreringen av lokalanestetika omedelbart avbrytas och CNS-symtom (kramper, CNS-depression) måste ges behandling omedelbart för att upprätthålla god ventilation, syretillförsel och cirkulation. Syrgas ges alltid och vid behov kontrollerad ventilation. Om kramper inte upphör spontant inom 15-20 sekunder ges tiopentalnatrium 1-3 mg/kg intravenöst för att möjliggöra adekvat ventilation eller diazepam 0,1 mg/kg intravenöst (verkar något långsammare). Långvariga kramper äventyrar patientens andning och syresättning. Injektion av muskelrelaxantia (t.ex. suxameton 1 mg/kg) skapar gynnsammare förutsättningar för ventilering och syresättning av patienten men fordrar erfarenhet av trakeal intubation och kontrollerad ventilation.

I händelse av cirkulationsstillestånd ska hjärt-lungräddning utföras omedelbart. Det är viktigt att upprätthålla god syretillförsel, andning och cirkulation samt att behandla acidos.

Om kardiovaskulär depression uppstår (blodtrycksfall/bradykardi) bör lämplig behandling med intravenösa vätskor, vasopressor (t.ex. efedrin 5-10 mg intravenöst som kan upprepas efter 2-3 minuter) och/eller inotropa medel övervägas.

Om hjärtstillestånd skulle inträffa kan långvariga återupplivningsförsök krävas för en lyckad utgång.

Sufentanil:
Symtom:
Överdosering av sufentanil manifesterar sig som en förstärkning av de farmakologiska effekterna. Huvudrisker är andningsdepression, apné, sänkt medvetandegrad och cirkulationspåverkan med bradykardi och blodtrycksfall. Muskelrigiditet, myoklonier, Illamående och kräkningar samt oro, excitation kan förkomma.

Behandling:
I närvaro av hypoventilation eller apné, ska syrgas administreras och andningen bör assisteras eller kontrolleras vid behov. En särskild narkotisk antagonist bör användas vid behov för att häva andningsdepression t.ex. Naloxon 0,1 mg- 0,2 mg intravenöst, som upprepas vid behov.

Om andningsdepression är förknippad med muskelrigiditet kan ett intravenöst neuromuskulärt blockerande medel komma att krävas för att underlätta assisterad eller kontrollerad andning.

Patienten bör observeras noggrant, kroppsvärme och adekvat vätskeintag ska upprätthållas. Om mycket lågt blodtryck föreligger eller om det kvarstår, bör risken för hypovolemi övervägas och i förekommande fall kontrolleras med lämplig parenteral vätsketillförsel.

Symptomatisk behandling i övrigt.

Farmakoterapeutisk grupp: Opioidanestetika

ATC-kod: N01AH

Kombination av lokalanestetika och opioid ger en förstärkt analgetisk effekt varför lägre doser än normalt kan användas av vardera substans. Kombinationen ger ett snabbare tillslag samt mer uttalad och långvarig smärtlindring med mindre motorikpåverkan än substanserna var och en för sig och patienten kan lättare mobiliseras.

Ropivakain
Ropivakain är ett långtidsverkande lokalanestetikum av amidtyp. Ropivakain blockerar impulsledningen i nerverna reversibelt genom att hämma transporten av natriumjoner genom nervmembranet. Möjligen genom att depolarisationshastigheten minskas medan tröskeln höjs vilket resulterar i en lokal blockad av nervimpulser. Ropivakain har både anestetisk och analgetisk effekt. Vid höga doser erhålls kirurgisk anestesi, medan lägre doser ger sensorisk blockad med begränsad och icke-progressiv motorblockad.

Den mest karakteristiska egenskapen hos ropivakain är den långa effektdurationen. Tillslag och duration av den lokalanestetiska effekten av ropivakain beror på administreringsställe och dos men påverkas inte av närvaro av vasokonstriktor (t.ex. adrenalin).

Ropivakain är strukturellt besläktat med bupivakain. Till skillnad från bupivakain, som existerar i sin racemiska form, är ropivakain en S -enantiomer. Ropivakain är mindre lipofilt och mindre benäget att penetrera stora myeliniserade nervfibrer än bupivakain. Dessa fysiokemiska och stereoselektiva skillnader tros bidra till den lägre hjärt- och CNS-toxiciteten för ropivakain jämfört med bupivakain. Tillslag och duration av den sensoriska blockaden med ropivakain liknar i allmänhet bupivakain; dock är motorblockad mindre än bupivakain.

Sufentanil:
Sufentanil är ett opioidanalgetikum som är kemiskt besläktat med fentanyl. I farmakodynamiskt avseende påminner sufentanil om morfin, men är ca 100 gånger mer potent, har ett snabbare anslag och kortare duration. På grund av hög fettlöslighet penetrerar sufentanil snabbt blod-hjärnbarriären. Sufentanil har ingen histaminfrisättande effekt.

Ropivakain
Absorption 
Ropivakain uppvisar fullständig och bifasisk absorption från epiduralrummet, med halveringstider för de två faserna i storleksordningen 14 minuter respektive 4,2 timmar. Den långsammare absorptionen är hastighetsbegränsande faktor för eliminationen av ropivakain.
Plasmakoncentrationen av ropivakain är beroende av given dos och administreringssätt. Den maximala plasmakoncentrationen uppnås inom 17–97 minuter och biotillgängligheten är 87-98%.

Distribution 
Ropivakain är till ca 94 % bundet till plasmaproteiner och är huvudsakligen bundet till surt alfa1-glykoprotein i plasma med en fri fraktion på ca 6%.
Ropivakain passerar placenta och jämvikt uppnås mellan obundet ropivakain hos moder och foster. Graden av proteinbindning hos fostret är lägre än hos modern, vilket ger en lägre total plasmakoncentration hos fostret än hos modern.

Metabolism 
Ropivakain metaboliseras i levern framför allt genom aromatisk hydroxylering till 3-hydroxi-ropivakain som är katalyserat av CYP1A2 samt genom N-dealkylering till (S)-2',6'-pipecoloxylidid (PPX) som är katalyserat av CYP3A4.
Vissa metaboliter har en lokalanestetisk effekt, men med betydligt lägre potens och kortare duration än ropivakain. Tröskelvärdet för CNS-toxiska plasmakoncentrationer av obundet PPX hos råtta är ca 12 gånger högre än det för obundet ropivakain. PPX är en mindre betydande metabolit efter en enstaka dos men en huvudmetabolit efter kontinuerlig epiduralinfusion.

Elimination
Metaboliterna utsöndras huvudsakligen i urinen; cirka 1 % av en dos utsöndras som oförändrat ropivakain. Ropivakain har en genomsnittlig total plasmaclearance i storleksordningen 440 ml/minut och en renal clearance på 1 ml/min. Den terminala halveringstiden på 1,8 timmar.

Nedsatt njurfunktion har liten eller ingen påverkan på ropivakains farmakokinetik. Clearance av PPX är signifikant kopplat till clearance av kreatinin. En brist i korrelation mellan total exponering, uttryckt som AUC, och clearance av kreatinin indikerar att det totala clearance av PPX inkluderar en icke njur-relaterad eliminering utöver utsöndringen från njurarna. Vissa patienter med nedsatt njurfunktion kan uppvisa en ökad exponering av PPX som ett resultat av ett lågt icke njur-relaterat clearance. Med anledning av minskad CNS toxicitet av PPX i jämförelse med ropivakain anses de kliniska konsekvenserna vara försumbara för den kortvariga behandlingen. Patienter i slutskedet av njursjukdom som genomgår dialys har inte studerats.

Sufentanil 
Absorption
Vid epidural administrering uppnås maximal plasmakoncentration inom 10 minuter och verkningstid är ca 1-2 timmar.

Distribution
Den centrala distributionsvolymen är ca 14,2 l och distributionsvolym vid steady state är 344 l. Ca 92,5 % av sufentanil är bundet i plasmaproteiner, huvudsakligen till albumin, α-, α1-, β- och y-globulin och α1 glykoproteinsyra. Plasmaproteinbindning hos nyfödda barn är lägre jämfört med vuxna och ökar med åldern.
Sufentanils faramakokinetik är linjär i det studerade dosintervallet.

Metabolism
Sufentanil metaboliseras huvudsakligen i levern och tunntarmen via N-dealkylering och O-demetylering. Sufentanil metaboliseras främst via cytokrom P450 3A4.

Elimination
Efter epidural administrering är den beräknade terminala halveringstiden i cerebrospinalvätska (CSF) cirka 165 minuter och i plasma cirka 355 minuter. De initiala halveringstiderna (halveringstiderna för distribution), men inte den terminala halveringstiden, bestämmer minskningen i plasmakoncentrationer av sufentanil från terapeutiska nivåer till de nivåer som råder vid uppvakning.
De inaktiva metaboliterna utsöndras via urin och faeces. Cirka 80 % av given dos utsöndras som metabolit inom 24 timmar. Endast 2 % av dosen utsöndras i oförändrad form. Eliminationen påverkas inte av nedsatt njurfunktion.

Nedsatt leverfunktion:
Distributionsvolymen är något ökad och det totala clearance något minskat hos patienter med cirros jämfört med kontroller. Detta leder till en signifikant förlängning av halveringstiden med ca 30 %.

Ropivakain
Gängse studier avseende säkerhetsfarmakologi, allmäntoxicitet, mutagenicitet, reproduktionseffekter och lokala effekter identifierade inte några särskilda risker för människa, förutom de som kan förväntas på grund av den farmakodynamiska verkan av höga doser av ropivakain (t .ex. CNS-symtom, inbegripet kramper, och kardiotoxicitet).

Sufentanil
-

Natriumklorid
Saltsyra
natriumhydroxid
Vatten för injektionsvätskor

Utan konserveringsmedel

pH 4,0 - 5,0.

Alkalinisering kan medföra utfällning eftersom ropivakain är svårlöslig vid pH över 6,0.

2 år.

Förvaras vid högst 25 °C.
Förvaras i originalförpackningen eller på annat sätt i skydd för ljus, ljuskänsligt.

Injektionsflaska glas, 50 ml.

Inga särskilda anvisningar.